Lyckan är stor

Min morfar börjar svara på cellgifterna! Han börjar dock tappa håret så de rakade av honom allt istället. Alltså så att han ej skulle få en massa hårtussar i säng osv. Jag älskar mig morfar så mycket! Jag var och hälsade på honom i torsdags också. Han var rakad då. Han tycker att han ser alldeles hemsk ut men det tycker inte jag! Inte mamma och mormor heller. Han är nog bara ovan :) Jag var bar tvungen att skriva av mig lite! Seriöst, fan ta cancer så jävla hårt! Cancer kan gå och dö! Min morfar, och alla andra cancerpatienter ska fan klara detta! Ni kommer kämpa och klara det!! In your face, cancer!
Hursomhelst så har jag bott hemma hos min markus hela helgen. Rätt skönt för ma får liksom komma bort lite och känna sig älskad. Läste för något år sedan, att man ska luta sig mot dem maan älskar och låta dem som älskar ig luta mot dig. Jag tyckte det lät jätte fånigt innan allt detta med morfar hade blivit så jätteallvarligt, när han bara hade lite ont i benet. Jag tyckte att man inte ska behöva luta sig mot någon.. Att man kan klara sig själv. Men alltså.. Utan min familj, min bästa vän Amanda och min Markus hade jag förmodligen gått in i väggen. Sjukt bra råd tycker jag nu. Om man ej har någon är man åt hundarna.. Därför erbjuder jag att vara lite wannabe BRIS och säga till er alla att ni är välkomna att luta mot mig. Alla är välkomna. Bara att skriva en kommentar så skriver jag tillbaka. Om det är lite mer personligt så är det bara att maila. [email protected]
Puss och kram mina små läsare!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0